Etiketter
Kyliga vindar svepte in över Stockholm idag. Redan igår gjorde vinterns ankomst sig till känna. När jag gick och träna på morgon var det kallt. Jag var inte beredd på att kylan skulle komma över natten. Det var lätt att konstatera att Converse inte är någon vintersko. Det blev lite core, hopprep och rörlighets övningar.
Sedan påminde lördagen mig om livet. Jag besökte en nära släkting som ligger på ett sjukhem för att bli lite piggare efter en sjukhusvistelse. Att vara snart vara 90 år och blivit fråntagen sin värdighet var en grym påminnelse. I ett delat rum låg hon där ensam och utsatt. Sjukhusklänningen hade var uppdragen över blöjorna och täcket hade glidit av henne när hon låg och sov. Där låg hon till allmän beskådan för de som passerade förbi i korridoren. Rummet kalt och tråkigt. Utan mänsklig närvaro. Sterilt och deprimerande. Inspiration, energi eller kraft lös med sin frånvaro. Döden kändes som den var målad på väggarna. Miljön fick mig att känna att jag måste fly, men jag hade ingen rätt att fly. Det var min skyldighet att stanna och vara nära. Ägna tid och ge lite hopp i denna miljö som inger allt utom hopp. Jag blev förtvivlad och rädd när jag var där. Är det som vi går tillmötes. Vad händer den dag då vi upplevelseknarkare intar äldrevården? Vi som vill ha tillfredsställelse direkt och inte vill vänta. Vi som är vana att ha allt under fingertopparna.
Frustrerad, deprimerad, förbannad och förtvivlad var jag tvungen att få ut all negativ energi ur min kraft. Löpbandet erbjöd en mils löpning. Takten var inte särskilt imponerande.
Söndagen var lika kylig och grå som lördagen. Söndagsfrukost med morgontidningarna, 3 espresso, yoghurt, hallon, blåbär, linfrön, valnötter, müsli och några skivor rökt kalkon. En långsam rutin. Intressant läsning om Nordkorea i Svenskan. Sedan var det dags att träna. Veckans 13:e pass. Boxning med fokus på tekniken. Roligt. Efter passet gick jag och fika. Passerade förbi Aplace i Brunogallerian som var en riktig besvikelse. Oinspirerat. Kändes som jag har sett allt. På vägen mot de centrala delarna av stan passerade jag förbi J Lindeberg på St Paulsgatan. Mer oengagerad personal har jag sällan mött. Ensam i butiken förväntar jag mig att man tar lite notis. Inte alls. Det finns tydligen viktigare saker att göra än att sälja.
På väg mot mina kvarter passerade jag förbi COS. Jag tillhör dem som inte handlar på HM. Det finns säkert en hel del basgrejer jag borde kunna handla där. Men nej, jag gör det inte. COS har jag mött med samma skeptiska inställning. Av någon anledning blev det ändå ett besök. Och jag kom ut med en kostym. Kanske beror det på att personalen var trevlig och tillmötesgående. Förstår inte vad som hände.
Kavajen och byxorna kommer funka bra separat. Och jag tror på att rulla upp brallorna. Blir bra tillsammans med en fluga och kofta.
Och ett par Alden-kängor eller skor.
Jag tror söndagsshoppingen bara var ett sätt att förtränga lördagens besök på sjukhemmet. ”De som säger att man inte kan köpa lycka för pengar vet bara inte var man ska gå att handla” ekar lite kallt en dag som denna. Jag känner mig ytlig och naiv.